Teenage Wasteland
Kära läsare:
Jag har inte uppdaterat på ett par månader och har väll knappast någon läsarskara kvar på min lilla blog. Det är av rent perstationsånmgestrelaterade själ. Jag kände inte att det gick att lägga upp ett inlägg utan våld, populärkulturella referenser, en märklig hypotes och en blid på en tjej med pistol.
I stället ska jag skriva om den deprimerade och psykotiska tonåringen som (på något sätt)lever kvar djupt ner i mitt och i alla fall 60-70% av mina bekantas undermedvetna.
Jag fick av någon anledning för mig att jag skulle läsa lite gamla serier igen här om dagen. Det var Jhonen Vasquez samlade arbeten. Jag kommer ihåg hur roligt, smart och cyniskt nattsvart det var att plöja JthM och I feel sick de första tio varven. Nu hade dock någonting hänt. Det skarpt cyniska var kvar och den nästintill stäckgubbskliknande estetiken tilltar mig fortfarande väldigt mycket. Men de kvasifilosofiska resonemangen och galghumorn lyser inte lika starkt i mina ögon längre. Vad kan det här tyda på, undrade jag. Vilka tecken i tiden går att utläsa av det här? Är det åldrande och mognad? Bara mognad? Personaldetachmet företeelse? Är jag het enkelt för glad nowadays?
Problemen som fans när jag var en spöklik person stöpt i samma form som andra spöklika personer finns alla kvar i min vardag, men jag varken ser eller behandlar dem som problem längre. Jag har inte gjort något påtagligt för att ändra på mig själv eller ändra på hur jag blir uppfattad eller på något annat sätt lösa problemen. Ändå så besväras jag inte längre av samma saker. Jag har helt andra och vuxnare problem att ta itu med. T ex det faktumet att jag inte är rockstjärna och således måste skaffa ett jobb för brödfödan. Eller att min blog är sjukt ouppdaterad.
Jag såg alldeles nyss klart filmen Running with Scissors som handlar om en sån där olycklig uppväxt på riktigt, vilket fick mig att tänka tillbaka på mig själv som ung och sedermera skriva inlägget ni nu läser.
Det var en ganska bra film mest för att den var både allvarlig, rolig och tragisk utan att falla platt av humörskiften och klichéer. Se den om ni har lust.
Här tänkte jag skriva någonting om att man alltid är två tolkningssteg från verkligheten, att jag och den normala killen på gatan fortfarande inte resonerar likadant eller har samma referenspunkter och fylla på med en floskel i still med att man faktiskt är som alla andra - fast inte likadan. Men jag vet inte vad det skulle tjäna till så i stället bjuder jag på den blid föreställandes Läskiga Lajvare!
James Bond will return.
Ungdomsångestläsning
1. Jonas Gardell - Präriehundarna
2. Jhonen Vasquez - I feel Sick
3. Anne Rice - Nattens Furste
4. Linda Skugge - Saker under huden
5. Niel Gaiman - Sandman vol 2: The dolls house
Vuxenångestläsning
1. ams.se
2. det orangea brevet
3. C.J.L Amqvist - Drottninges juvelsmycke
4. Ditt ciggpaket - Rökning orsakr dödlig lungcanser
5. Någon annan bloggar om ditt ämne, först.
Jag har inte uppdaterat på ett par månader och har väll knappast någon läsarskara kvar på min lilla blog. Det är av rent perstationsånmgestrelaterade själ. Jag kände inte att det gick att lägga upp ett inlägg utan våld, populärkulturella referenser, en märklig hypotes och en blid på en tjej med pistol.
I stället ska jag skriva om den deprimerade och psykotiska tonåringen som (på något sätt)lever kvar djupt ner i mitt och i alla fall 60-70% av mina bekantas undermedvetna.
Jag fick av någon anledning för mig att jag skulle läsa lite gamla serier igen här om dagen. Det var Jhonen Vasquez samlade arbeten. Jag kommer ihåg hur roligt, smart och cyniskt nattsvart det var att plöja JthM och I feel sick de första tio varven. Nu hade dock någonting hänt. Det skarpt cyniska var kvar och den nästintill stäckgubbskliknande estetiken tilltar mig fortfarande väldigt mycket. Men de kvasifilosofiska resonemangen och galghumorn lyser inte lika starkt i mina ögon längre. Vad kan det här tyda på, undrade jag. Vilka tecken i tiden går att utläsa av det här? Är det åldrande och mognad? Bara mognad? Personaldetachmet företeelse? Är jag het enkelt för glad nowadays?
Problemen som fans när jag var en spöklik person stöpt i samma form som andra spöklika personer finns alla kvar i min vardag, men jag varken ser eller behandlar dem som problem längre. Jag har inte gjort något påtagligt för att ändra på mig själv eller ändra på hur jag blir uppfattad eller på något annat sätt lösa problemen. Ändå så besväras jag inte längre av samma saker. Jag har helt andra och vuxnare problem att ta itu med. T ex det faktumet att jag inte är rockstjärna och således måste skaffa ett jobb för brödfödan. Eller att min blog är sjukt ouppdaterad.
Jag såg alldeles nyss klart filmen Running with Scissors som handlar om en sån där olycklig uppväxt på riktigt, vilket fick mig att tänka tillbaka på mig själv som ung och sedermera skriva inlägget ni nu läser.
Det var en ganska bra film mest för att den var både allvarlig, rolig och tragisk utan att falla platt av humörskiften och klichéer. Se den om ni har lust.
Här tänkte jag skriva någonting om att man alltid är två tolkningssteg från verkligheten, att jag och den normala killen på gatan fortfarande inte resonerar likadant eller har samma referenspunkter och fylla på med en floskel i still med att man faktiskt är som alla andra - fast inte likadan. Men jag vet inte vad det skulle tjäna till så i stället bjuder jag på den blid föreställandes Läskiga Lajvare!
James Bond will return.
Ungdomsångestläsning
1. Jonas Gardell - Präriehundarna
2. Jhonen Vasquez - I feel Sick
3. Anne Rice - Nattens Furste
4. Linda Skugge - Saker under huden
5. Niel Gaiman - Sandman vol 2: The dolls house
Vuxenångestläsning
1. ams.se
2. det orangea brevet
3. C.J.L Amqvist - Drottninges juvelsmycke
4. Ditt ciggpaket - Rökning orsakr dödlig lungcanser
5. Någon annan bloggar om ditt ämne, först.
posted by Jocke at 18:44
1 Comments:
Haha, det orangea kuvertet är sannerligen ångestläsning. Därför låter jag bli att öppna det. Råkade dock snegla på ett papper från KPA, där nån tidigare arbetsgivare till mig tyckte att de skulle placera bitar av min pension.
Jag kommer få 6 kronor i månaden! Låt det goda rulla! Förutsatt att man lyckas leva till pensionen förstås. Det vet man ju aldrig. Man kan ju råka ut för dödlig lungcanser. Den värsta av lungcansrar.
Skicka en kommentar
<< Home