Teenage Wasteland

Kära läsare:

Jag har inte uppdaterat på ett par månader och har väll knappast någon läsarskara kvar på min lilla blog. Det är av rent perstationsånmgestrelaterade själ. Jag kände inte att det gick att lägga upp ett inlägg utan våld, populärkulturella referenser, en märklig hypotes och en blid på en tjej med pistol.

I stället ska jag skriva om den deprimerade och psykotiska tonåringen som (på något sätt)lever kvar djupt ner i mitt och i alla fall 60-70% av mina bekantas undermedvetna.
Jag fick av någon anledning för mig att jag skulle läsa lite gamla serier igen här om dagen. Det var Jhonen Vasquez samlade arbeten. Jag kommer ihåg hur roligt, smart och cyniskt nattsvart det var att plöja JthM och I feel sick de första tio varven. Nu hade dock någonting hänt. Det skarpt cyniska var kvar och den nästintill stäckgubbskliknande estetiken tilltar mig fortfarande väldigt mycket. Men de kvasifilosofiska resonemangen och galghumorn lyser inte lika starkt i mina ögon längre. Vad kan det här tyda på, undrade jag. Vilka tecken i tiden går att utläsa av det här? Är det åldrande och mognad? Bara mognad? Personaldetachmet företeelse? Är jag het enkelt för glad nowadays?

Problemen som fans när jag var en spöklik person stöpt i samma form som andra spöklika personer finns alla kvar i min vardag, men jag varken ser eller behandlar dem som problem längre. Jag har inte gjort något påtagligt för att ändra på mig själv eller ändra på hur jag blir uppfattad eller på något annat sätt lösa problemen. Ändå så besväras jag inte längre av samma saker. Jag har helt andra och vuxnare problem att ta itu med. T ex det faktumet att jag inte är rockstjärna och således måste skaffa ett jobb för brödfödan. Eller att min blog är sjukt ouppdaterad.

Jag såg alldeles nyss klart filmen Running with Scissors som handlar om en sån där olycklig uppväxt på riktigt, vilket fick mig att tänka tillbaka på mig själv som ung och sedermera skriva inlägget ni nu läser.
Det var en ganska bra film mest för att den var både allvarlig, rolig och tragisk utan att falla platt av humörskiften och klichéer. Se den om ni har lust.

Här tänkte jag skriva någonting om att man alltid är två tolkningssteg från verkligheten, att jag och den normala killen på gatan fortfarande inte resonerar likadant eller har samma referenspunkter och fylla på med en floskel i still med att man faktiskt är som alla andra - fast inte likadan. Men jag vet inte vad det skulle tjäna till så i stället bjuder jag på den blid föreställandes Läskiga Lajvare!

James Bond will return.

Ungdomsångestläsning
1. Jonas Gardell - Präriehundarna
2. Jhonen Vasquez - I feel Sick
3. Anne Rice - Nattens Furste
4. Linda Skugge - Saker under huden
5. Niel Gaiman - Sandman vol 2: The dolls house

Vuxenångestläsning
1. ams.se
2. det orangea brevet
3. C.J.L Amqvist - Drottninges juvelsmycke
4. Ditt ciggpaket - Rökning orsakr dödlig lungcanser
5. Någon annan bloggar om ditt ämne, först.

Oh no! Here comes the gothic people, they try to be all scary and stuff.

Nu tänkte jag göra en välbehövlig uppdatering av min blog. Dagens ämne är gother och hur brutalt dåliga de flesta som tillskriver sig denna subkultur är på att vara det.
Gothkulturen började, som många andra bra musikaliska stilar, i England. I och med detta så är det stilen och intrycket av den som är det viktiga och inte personens egna fysiska utseende (i England är alla som bekant råfula). Folk ser ut typ så här. Sedan händer något mycket märkligt, och resultatet blir typ så här. Blått löshår, läder i mängder och korsetter. Vad har hänt?

Givetvis är det den vanliga otrendmedvetna människan som har vart här och förstört. Folk har för dåliga ideal helt enkelt. Det borde vara varje goths plikt att minnas sina rötter och inte tramsa runt med det här extrema.
Stilen borde aldrig ha eskalerat i extremhet på det sättet den har gjort, jag tror att problemet är killen i The Naked Dead:s frisyr. Frisyren är helt okej och fungerar men den sporrar folk i fel riktning, som sedan lavinartat påverkar andra människor och helt plötsligt ges det ut oläsbara serier som Gloom Cookie, Little Gloomy och så vidare. Ordet Gloom är lite av de dåliga gothernas parningsläte.

De bra gotherna i den lilla mängd de fortfarande finns har snygga gräddfärgade skjortor, solglasögon på dagen välsittande byxor och lätt uniformsliknande kläder. Fast inte samtidigt.

Således: Om du i dagens Sverige 2007 har läst i valfritt livsstilsmagasin att goth är det nya svart och tänkte pröva det håll dig till följande knep: mindre attiraljer, mer attityd. Kolla upp hur Bauhaus såg ut för 100 år sedan. Läs Almqvist och Stagnelius. Kompaktare frisyrer som håller sig i EN färg som får vara svart, röd eller askblond men aldrig, aldrig blå. Kom ihåg att Abraham Lincoln var goth och hängde på kyrkogårdar. Kör inte döden-i-sandman looken om du inte kan dra av den till 110%. Om Elias var goth skulle han se ut såhär.

Only the end of the world, again.

Så här i nyårstider sitter undertäcknad med en skinkmacka i ena handen och en bortbjudning på middag i den andra. Tiden tillåter nog inga roliga blidlänkar idag, ni får vänta kära läsare. Temat är i alla fall att det har gått ett år sen man sist firade just denna händelse sist. Därför tänkte jag ta och fylla i en sån där lista över det gågna året för att ni ska förstå hur hippa/ohippa mina åsikter om saker och ting har vart. Annywas, nu kör vi.


Årets bästa mat: Målet var att i år äte Kobe-kossa. Det får bli nästa år. Årets mat är Majskyckling igen.
Årets bästa dryck: Drinkarna på Mården håller såhär 5-6 år efter hypen fortfarnde mycket hög standrd.
Årets sämsta dryck: avslagen julmust.
Årets konsert: Hipshots på stomp-it var årets överaskning. har hört rykten om att de har splittrats. det vore synd.
Årets Skiva: Deathbreath - Stinking up the night.
Årets film: Casino Royale.
Årets bok: Blod och Död.
Årets teveprogram: Veronica Mars, Nip/tuck, Dexter.
Årets utmaning: jobba.
Årets förändring: Inget, livet har vart statiskt i år.
Årets drog: Kaffe, Kingdom Hearts II.
Årets kläder: Jeanes och t-shirt.
Årets hangout: KafeKoppar.
Årets djur: Kebabbdjuret, för femte året i rad.
Årets uttryck: "It couldn't happen! could IT? COULD it? or CCULD IT? .
Årets Skeva grej: Midsommar med två mer eller mindre märkliga krettsar av vänner och bekanta som motvilligt försöker blanda sig lite. It was odd att best. Men roligt.
Årets Fest: Olavs jättefest.
Årets tekniska framsteg: Headsetet.

Rant in E minor

här klagade jag förut på min situation och förklarade hur dåligt det här med begränsad och osäker ekonomi får mig att må. Nu är jag nykter och inläggets vikt kändes marginell.

Och så var det vintermodet

Det här är en nöduppdatering efter som inlägget jag håller på att skriva bara blir större och större. Det kommer ut när det är klart men tills dess så tänkte jag underhålla med lite nutidsfenomen.
Marlboro lanserade nyss en ny cigarett: Marlboro Wide. Ciggen är kortare och tjockare (som tyskar ungefär) och enligt en annons för produkten jag såg i en grossisttidning på jobbet (ibland ringer vi till facktidnings prenumeranter, då fins tidningen att titta på så man jag veta vad jag pratar om) utlovas en helt ny rökupplevelse för svensken. Lagom till att Bondfilmen promoteas för fullt så är KGB de enda som kan ta vara på hypen ordäntlgit och förgiftar en gammal avhoppare med någon slags radioaktiv grej. Det är fullständigt genialt ur massmediesynpunkt. Att de sedan även förgiftar metros huvudkontor i London är ännu smartare.


Topp 5 rökupplevelser:
1. Rökbomben
2. förbannat lagrad whiskey
3. petflasksbongen
4. crack
5. Spontan självantändning
Bubblare:
Burnout rök, Malboro wide.

Mr. Bond, We put an explosive charge in your head. Does that sound familiar?

Jag såg M:i:III här om dagen. Aningen förvånad över att den var ganska bra började det bli dags att uppdatera den här stackars sidan. För er som inte har sätt filmen så inleds den med att Truman Capote har satt en bomb i Ethan Hunts huvud. Hur otroligt briljant är inte det? Tom vägrar dock ta att han har en bomb i huvudet ("vadå, jag har ju min hjärna i huvudet, no way att både den och en bomb får platts där") och slänger i stället två timmar (och några minuter) action-och-agent-såpa över sin tittare. Man blir ganska ställd. Det är snyggt och oväntade småsaker händer. Det mest lyckade är att hela Tom Cruise's agentgäng är med ganska mycket och gör såna saker som folk gör i Mission: Impossible serien.

Över till nästa sak:
Nöjesguiden har en flersidig intervju med Borat (han som var det roliga momentet i Da Ali G Show) i egenskap av att han tydligen är så rolig att det blir en långfilm om honom. Den här texten påstås vara författad av Niklas Eriksson. Jag vill dock misstänka att inte är det då jag har svårt att tänka mig att en svensk nöjesjournalist ställer frågor som "What do American women have to learn from their Kazakhstani sisters?" och "You've paid your respects many times to Kazakhstan blockbuster film Angry S [sic?] snakes on a gypsy boat. Do you have any other favorites in the action genre?". Det kan dock bero på att det inte är så jävla roligt att sitta och leka Borat i en miljon timmar med journalister som får fråga vad de vill. Men att sedna göra anspråk på att detta skulle vara en originaltext för nöjesguiden vet jag inte om jag köper. Dock visar en snabb googel:ing att nöjesguidens intervju hamnar överst om man söker på citaten. Man jag vill endå vara tveksam.


“When,” said the moon to the stars in the sky
“Soon,” said the wind that followed the moon
“Who,” said the cloud that started to cry
“Me,” said the rider, dry as a bone

Nästa gång, gadget... Nästa gång...
Så är det nog lite mindre film och mer något annat.

Början

En dag så var det nog. Värden rörde sig utan reflektion, utan någon källkritik. Ingen hycklade den fjärde statsmakten. Det var då Oraklet klev ut ur skuggorna och gjorde det han en gång i vredesmod svurit att aldrig göra: Han startade en blogg.

I gårdagens metro kunde man läsa inte mindre än två intressanta saker, den ena förtjänar stor uppmärksamhet här, den andra kanske får klara sig med en bitsk kommentar i inläggets slut. Om ens det. Det viktiga är att Siewert Öholm blir chef för den norska kristna Verdikanalens sändningar i Sverige. Visserligen kommer verdikanalen att bara sända digitalt, så i avsaknad av box kommer jag helt att missa spektaklet.
Frågan man måste ställa sig är: Vilka kommer titta på den här kanalen förutom Jönköpingsborna?
Jo, de där killarna som brukar följa UR programmen slaviskt och fick någon slags oförtjänt mediautrymme för några år sen när ur skulle läggas ned. Bara de människorna som aktivt kan titta på 25 avsnitt om hur koppar tillverkas eller hur man spelar smoke on the water på ukulele är potentiella vanetittare. Fins det markand för sånt här utan statliga finanser? Och det visar sig vid en närmare koll att Giuseppe inte bara är kristen, den är frikyrklig också! Pingstkyrkan är med och betalar. Knutby dramat i en tv-dramatisering som belyser helt nya aspekter torde vara deras första egna produktion.

Den andra saken är att en psykiskt sjuk ung kvinna har utnyttjats sexuellt av en vårdare i flera år. Vad är det för fel på folk inom psykvården? Det här ar såklart en fruktansvärd sak men metro väljer i alla fall att publicera en kommentar från kvinnan som löd ungefär "Efter varje övergrepp kände jag mig spyfärdig". Bortsätt från att det saknar både nyhetsvärde och att jag uppfattar det som en lösryckt del ur en större helhet (som faktiskt kunde haft något värde att läsa) så har jag en kort fundering:
Spyfärdig? det känner man sig väll efter ett par bitar tårta för mycket. Är inte det en lite väl svag formulering, jag misstänker att hon nog mådde mycket mycket värre. Genom kommentaren bagatelliseras det hela ner rejält.
Attbropå psykvården: läs dn kulturs lysande reportageserie om lagen och psykiatrin från i somras. Den finns på deras hemsida.